Allt som är i himmelen / Alt som er i himmelen

Upp i det grå

Eva Ström hittar hela världens skönhet i Thomas Wågströms molnbilder.

En gång reste jag en sen augustikväll genom Blekinge och såg upp mot himlen, där molnen bildade ett säreget skådespel i det stilla kvällsljuset. Och plötsligt genomfors jag av en oerhörd lycka av denna oförutsedda skönhet, som förstärktes av att dessa molnformationer om något ögonblick skulle upplösas och aldrig visa sig mera. ”Aldrig just de här molnen”, for det genom huvudet på mig och jag visste att jag skulle glömma molnen, deras utseende, det speciella ljuset, men inte ögonblicket. Kanske har fotografen Thomas Wågström haft samma epifaniska känsla, men han har gått ett steg längre och hållit kvar ögonblicket i fotografiets form. I ”Allt som är i himmelen” har han samlat ett trettiotal svartvita fotografier av molnklädda himlar. I ett av dem syns havets horisont, i ett av dem avtecknar sig ett flygplan och en fågel, i övrigt består de av moln i olika belysning. Naturligtvis kan man associera till olika konstnärer, som prins Eugens ”Molnet”, men förr går tankarna till ett mer klassiskt landskapsmåleri, kanske ett nederländskt, eller ett danskt där himlarna också blir höga över flacka landskap. Men Thomas Wågström lyckas också, som titeln antyder, tangera något mer, där den första raden ur ”Fader vår” bytts ut mot ”Allt”. Jag uppfattar hans himlafotografier som främst existentiella, en bild av en oavlåtlig skapelse där tillblivelse, förändring och upplösning lever sida vid sida. De första raderna ur Bibelns skapelseberättelse kommer för mig, ögonblicket då allt blir till. Karl Ove Knausgård har skrivit en vacker och sällsynt innehållsrik essä som cirklar kring beständighet och förgängelse. Molnens snabba föränderlighet uppfattar vi, men inte de geologiska. Det mänskliga tidsperspektivet utesluter att vi med våra sinnen kan uppfatta bergens omdaningsprocesser. Men molnets tillblivelse och upplösning är tydlig nog, det blir också en bild av det flyende ögonblicket, som i sin tur blir en metafor för människolivet. Men även utan dessa tankar kan jag försjunka, drömskt och meditativt, i Thomas Wågströms himlabilder. Istället för att fylla dem med innehåll, likt en psykoanalytisk krok, kan man gå motsatt väg och enbart betrakta dem, gå upp i ögonblicket och låta dem betyda ingenting alls. Så framträder världar – ja världen – i hela sin sublima enkelhet, direkthet och skönhet.

Eva Ström / Sydsvenska Dagbladet 120628

 

Att känna sig hemma bland molnen

Thomas Wågströms fotografier Allt som är i himmelen påminner om en djup och ogripbar hemlöshet i vår omedelbara närhet. Molnen får i ett berömt prosapoem av Charles Baudelaire symbolisera en konstnärlig modernism som avsagt sig släktskap, nationella lojalitetsband och snäv nytta för något som i stället kännetecknas av evig förändring. Av allt att döma är det denna brist på beständighet som också har fått fotografen Thomas Wågström att rikta kameran mot skyarna. Boken heter Allt som är i himmelen och består av en serie svartvita bilder som återger något på en gång mycket bekant och samtidigt helt främmande. Alla har någon gång legat på rygg en sommardag och sett upp mot avlägsna molnformationer som ständigt byter karaktär och plötsligt får drag av något bekant. Nästan som ett milt ångestsymptom på vår oförmåga att stå ut med sådant som inte kan bestämmas eller inordnas i bestämda kategorier. Molnen utmanar helt enkelt en bräcklig känsla av hemhörighet och påminner om vanmakten inför den olidliga lätthet som ibland sägs känneteckna varat. Något av denna oro väcks också när man granskar boken och snart träder konturerna av ansikten, havsdjur eller vågrörelser upp på näthinnan. Allt för att återerövra en nödtorftig orienteringsförmåga och då betyder det mindre om fantasierna anspelar på obehagligheter. Emellanåt kan bilderna påminna om röntgenbilder av igenslammade kärl eller svårt anfrätta lungor. Karl Ove Knausgård understryker också i bokens essä, att ett yttrande som "jag existerar" bara är möjligt att fälla om världen blir synlig som världen. Och då kan denna värld kanske se ut lite hur som helst, men det som gör starkast intryck är ändå den svårhanterliga och svidande skönheten i Thomas Wågströms bilder som påminner om en tillvaro på gränsen till en djup och ogripbar hemlöshet. Han ställer in sig i en lång rad av diktare och konstnärer som gjort liknade erfarenheter. Bland dessa poeter och målare som William Wordsworth och John Constable. Det kan också ha varit något som bekymrade den unge apotekaren och amatörforskaren Luke Howard. I början av 1800-talet gav han namn åt molnen och hans terminologi bidrog förmodligen i någon skenbar mening till att göra världen mer synlig just som världen.

Pauli Olavi Kuivanen / Norrköpings Tidningar 120601

 

Kongenial skyforskning

Engleflugt, blækspruttebarok og sneglevandring. Ordene popper op, mens blikket vandrer hen over skyerne på Thomas Wågströms 31 fotografier i dramatisk sort-hvid. Karl Ove Knausgård åbner værket med et forbandet smukt essay. Lad Knausgård hvile et øjeblik. For på papiret – dvs. på bogryggen – er ALT SOM ER I HIMMELEN en udgivelse af den svenske kunstfotograf Thomas Wågström. Han har fotograferet skyer: 31
skyformationer, sort-hvide og med alle tænkelige gråtoner derimellem. Foruden et par fugle og et enkelt fly er her kun hav, himmel og skyer, skyer, skyer. Tunge, barokmaleriske skymassiver med eskatologiske overtoner, en verden tømt for mennesker, tænker jeg først, men bladrer så videre og får øje på den umiskendelige profil af Guy Fawkes. Et par sider senere dukker Lille Pers elefant tilmed op. Engleflugt, blækspruttebarok og sneglevandring, ordene knopskyder nu. Så snart man mediterer over et af Wågströms fotografier, begynder et lille skydrama at udspille sig.
Skyerne har altid hængt et par kilometer over mennesket som en art himmelsk Rorschach-test: her kan vi se os selv. Skybilledet er altid i bevægelse, Wågströms fotografier er derimod udstandsninger af skyernes formfortællinger – og kunstprodukter. Man ser beskæringen, for til trods for bogens bredformat, er der ikke tale om panoramaer. Man ser måske endda en intention, et motiv, men snart opstår et spil imellem lys og mørke, forgrund og baggrund, og fotografiet viser sig omskifteligt som et fiksérbillede. Og så har Wågströms skyer en åbenlys taktil kvalitet. Her er penselstrøgsskyer med bløde, fosforescerende konturer, men også imposante og skarpt optegnede skymassiver. Nogle kunne være malet med akvarel eller oliemaling, andre er tågetgrumsede, mystiske og ligner scanningsbilleder. Tilbage til Knausgård, der har udtalt, at det otte sider lange essay, som indleder ALT SOM ER I HIMMELEN, rummer den eksistentielle essens af MIN KAMP 1-6. Altså: MIN KAMP-kortversionen. Og han har ret. Knausgårds essay kredser om tiden, kunsten og en flyvetur mellem Kristiansand og Bergen i sommeren 1985. Således gentages et afgørende greb fra MIN KAMP, hvor der ofte perspektivforskydes imellem det personlige og konkrete og så det universelle og abstrakte med en zoom-effekt, der kan virke så svimlende, at det kilder i maven. Tanken glider umærkeligt gennem teksten, udfolder sig som skyformationer, fristes jeg til at skrive, men er samtidig udpræget spændstig. Essayet rummer både et årtusindlangt kunst- og idéhistorisk strejftog, der beretter om verdens affortryllelse og samtidig dét, man kunne betegne som en moderne guddommelighedserfaring. Ved at placere et essay af en stærk, profileret forfatter foran billederne, kunne man frygte, at teksten ville få en styrende funktion og fotografierne blive betragtet på en bestemt måde. Knausgårds essay fik da også opmærksomheden i de norske aviser omkring udgivelsen, mens forlaget Pelikanen – Karl Ove og broren Yngves con amore-foretagende – har ment, at det, de udgav, primært var en fotobog (som nævnt er det kun Wågström, der står på bogryggen). Konstellationen Wågström/Knausgård er imidlertid kongenial og poetisk. Kun et enkelt sted kommenterer Knausgård direkte på Wågströms fotografier (se tekstuddrag og fotografi ovenfor), men alligevel taler fotografi og tekst både hver for sig og sammen. Wågström bedriver fotografisk grundforskning i skyen som genre, mens Knausgårds essay i sit formsprog mimer skyernes bevægelse, skærper den eksistentielle opmærksomhed og stemmer sindet.

Viggo Bjerring / Litteratur Nu 130115