På insidan av allvaret Thomas Wågström Thomas Wågström Thomas Wågström Thomas Wågström Thomas Wågström Thomas Wågström
Unga pojkar som får tomma blickar
Mardrömmarna attackerar mig som fientliga demoner ur det förflutna när jag betraktar fotografierna i Thomas Wågströms nya fotobok "På insidan av allvaret", ett trettiotal hudnära bilder från kustjägarutbildningen vid KA 1 på Rindö och Korsö. "Skinheads" är min första reflexion vid åsynen av alla renrakade huvuden. Unga pojkar med tomma blickar. Blivande soldater. Halsbrytande strapatser. Leriga ansikten. Fånglägerstämning. "Stackars satar." Vad förvandlas ni till? Blir ni brutaliserade? Varför? Vad tjänar robotiseringen till? Thomas Wågströms angelägna bilder ställer oroväckande frågor som sällan fotoböcker gör. Svaren är upp till var och en. Boken hedrar Legus förlag. Innehåll, tryck och design. Berömligt alltihop.
Lars Epstein / Dagens Nyheter 950117
Thomas Wågström visar bilder av våldet på insidan av mansvärldens allvar, på enkla, traditionella uppslag. Men kombinationen av bildernas formspråk och deras ämne (våldet) - som inte sammanfaller med temat (KA 1) - gör att betraktaren tror sig upptäcka verkligheten för första gången. Så starka, laddade och formsäkra samtidsdokument var det länge sedan man såg. De skulle just behöva ett pris, också för sitt engagemang i en värld som brinner.
Ingamaj Beck / Aftonbladet Kultur mars 1995
Boxare
Boxaren - en urtidsvarelse?
Boxningsbilder har vi sett otaliga genom åren, men inga som liknar Thomas Wågströms.
I boken Boxare (Raster förlag, Stockholm) möter man boxaren som en sorts mänsklig urtidsvarelse, i ständig kamp med sig själv. Några motståndare syns inte till. Miljön är träningslokaler, i allmänhet källare med hårt ljus och gråtonade dagrar i en förhärskande svärta. Boxarnas kroppar, poser, ansiktsuttryck gestaltar vad som kan beskrivas som en existensialistisk askes. Ernst Brunner, som själv tränat boxning i över tjugo år, drar i ett berusande efterord till med såväl hällristningar som fotografiskt muralmåleri och ikonografi med biblisk anknytning för att karakterisera Wågströms fotokonst. Det låter som mycket på en gång, och det är det också.Gunder Andersson / Aftonbladet 000620
Thomas Wågströms bilder är berättelsen om boxningen som en sinnlig upplevelse av att tänja
gränser, att möta sin egen kropp, att vila i tomheten efter den lösgjorda energin. Ingen bild återger egentligen någon boxningsmatch. Istället visualiserar Wågström ett inre skeende i djärvt skurna motiv: Kroppen som ett instrument, en laddad maskin av kraft, den fysiska ansträngningen och dess motsats koncentrationen inför ett pass eller återhämtningen efteråt. Det finns mycket utfrätande vithet i hans bilder och lika mycket tung svärta. Hans spel med ljuset gör boxarnas kroppar till ömsom fysiska förnimmelser, ömsom känslan av en astralkropps närvaro i de slutna tunga träningslokalerna med kärva vitkalkade väggar, golv fläckade av historia, och tidens patina. Ernst Brunner talar om ett slags munkvärld, ett eremitliv i den ensamma kampen om kroppskontroll, snabbhet och styrka. Thomas Wågström är en fotograf som skapat en vacker boxningsbok med fotografier rena och koncentrerade som ikoner.Stefan Nilson / Nerikes Allehanda 000819
Slaget noll / The Zero Moment
In i skönhetszonen
Thomas Wågströms fotokonst, med betoning på den sista orddelen, är en vandring in i ett märkligt svartvitt landskap. Människorna är mer antydda än närvarande, delar av en svartvit overklighet eller möjligen en kollektiv mardröm. Det är svävande och vackert, hemlighetsfullt och oroväckande. Redan titeln på hans nu aktuella fotobok, "Slaget noll" (Journal), kastar oss ut ur fotografiets egna ramar och skapar en känsla av tidlöshet. Det är som att stiga in i Bergmans "Tystnaden" eller slå följe med Tarkovskijs "Stalker" in i zonen. Djärva beskärningar, skarpa kontraster, gnistrande tryck, egenartade bildsammanställningar och en formgivning av högsta klass signerad Greger Ulf Nilson gör detta till en av de vackraste fotoböcker jag sett på länge.
Gunnar Bergdahl / Helsingborgs Dagblad 070312
Drömmen om en dröm
Det låter nästan som titeln på en Hollywood-film, men namnet på Thomas Wågströms fotobok Slaget noll anspelar på ett par rader i Italo Calvinois roman Om en vinternatt en resande, som utkom 1979. "Jag skulle vilja sudda ut följderna av vissa händelser och återupprätta ett ursprungligt tillstånd. Men varje ögonblick av mitt liv för med sig en hop nya fakta och ett av dessa nya fakta för med sig sina följder, så ju mer jag försöker komma tillbaka till slaget noll, som jag utgick från, desto mer avlägsnar jag mig från det." Resonemanget berör sådant som var föremål för diskussioner när poststrukturalismen briserade under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet. Italo Calvino tog upp det på sitt eget mycket begåvade sätt, men hans bok berör ändå ett vanligt tema på den tiden, nämligen kritiken mot ett västerländskt tänkande genomsyrat av metafysiska föreställningar som - bland mycket annat - betonade det autentiska ursprunget eller ögonblicket. I dag kan det uppfattas som utmanande att söka sig mot denna nollpunkt, men det är i alla fall just det som Thomas Wågström verkar göra. Det finns något kontextlöst i hans fotografier. De är vackra, utan att vara insmickrande och den lyriska tonen understryker ett drag av gåtfullhet, som uppstår när de konkreta sammanhangen förvandlas till något mjukt och drömskt. Det står en översnöad bil på gatan i kvällsmörkret och man blir förvånad över att något så vanligt kan förvandlas till något så oändligt främmande. Samma melankoliska reflexion gör man inför ett fotografi, som föreställer ett övergångsställe och en telefonkiosk i höstskymningen. Ett suddigt moln driver över en mörk himmel, den diffusa konturen av någon som gungar i en hängmatta, knappt skönjbara ansiktsdrag hos gående på en gata och två barn klädda i badrockar leker på en äng. Allt förvandlat till ett slags flimrande minnesbilder av något som vi tycker oss känna igen. Ändå är det en bit kvar till slaget noll. Thomas Wågströms bilder alstrar associationer och intryck, som kräver att de ordnas enligt nya mönster. Drömmen om ett ursprungstillstånd blir inget annat än en dröm. Men insikten om detta kan knappast uttryckas vackrare och mera ömsint än i hans fotografier.
Pauli Olavi Kuivanen / Norrköpings Tidningar 070104
Det som varit och det som kanske ska komma
Att en nollpunkt skulle vara lika med tomhet är en vanföreställning. När allt är över, kan allt börja. Så måste det ju vara. Och när passivitet inträder, byts den förr eller senare mot aktivitet. När jag ser Thomas Wågströms bilder i Slaget noll lämnas jag ensam; utan vägledning befinner man sig i det där lilla otäcka, nästan fysiska tillståndet av obestämdhet, och här tvingas man kvar som betraktare. Och så svävar bilderna mellan det som varit och det som kanske skall komma. Vad föreställer hans bilder i en vidare mening? Olika typer av rädslor, tror jag. Rädslan som kan uppstå i tillståndet när man närmar sig punkten av ursprunglighet. Naken där, avklädd intill det som för en kort stund är noll.
Anders Paulrud / Aftonbladet 070118
Bilder utan punctum
"Framför allt bör man gå över till icke-medvetande: Ty att på denna väg lämna sin väg är detsamma som att beträda vägen" av S Juan de la Cruz, som är motto i boken Att måla av Jean Bazaine. Den meningen kommer för mig när jag betraktar Thomas Wågströms svartvita bilder i Slaget noll. De har samma stränghet och svärta som bilderna i hans tidigare Boxare. Ja, hängivenhet till det han vill visa. Det är ingen lätt väg. För i en tid då alla ska underhållas till döds och är designade ut i fingerspetsarna, ända in i orden och flabben och slåss om platsen i centrum, medan lobbyn för planetens kommande död lobbar arslet av media som om miljöförstörelsen vore en nyhet, i en tid då alla gapar men ingen har en röst, ja då är det ingen lätt sak att påstå något, eller viska med en alldeles egen röst, helt enkelt mena något väsentligt. De som gör det bör få medalj av den obefintliga guden och kramas till hennes outsinliga hjärta. Jag måste få det sagt i samband med Wågströms Slaget noll. Han rör sig vid sidan av. Till och med vid sidan av sig själv. Hans bilder både glider och står blickstilla, är knivskarpa och ogripbara som moln. Hur man än vänder sig för att gripa tag i det där, vad det nu är, essensen, jaget, det innersta. meningen, DET DÄR, så halkar det iväg. Upplöses. Här finns fyrkantiga ljusbitar, sjöar (och den lilla ankan), öppningar i naturen, ljuset på den döda haren vid vägkanten i natten, gångtunnlar, himmelsfåran mellan träden, svartklädda kvinnan uppför ljusa trappan, som håller på att försvinna i vitt, en fosforiserad klänning, svävande i sin egen art. Och bilden med de två ansiktslösa i badrockar på en bit mark och svart omkring är kosmisk, planetisk, jordisk, o´ snurra min jord, jag är lika värnlös som du... Att slå fast bilden av sig själv misslyckas, därför lyckas han. Slaget är noll. Fotografen i några självporträtt är innesluten i töcken, liksom en fosterhinna, knappt född. Inuti, men utanpå, inte här, men där. Som om något annat självporträtt inte går att göra. Naturligtvis. Eller jag kallar hellre självporträtten: röntgenbild av det outsägliga. Efter den sviten kommer något så prosaiskt som olika verktyg. Eller anordningar. Ser det ut som. Är det en motsättning mellan de här bildsviterna? Absolut inte. De är en följd, konsekvens. Olika ingångar till samma sak. Det där. Rep, fasthakningar, krokar. Nej, vi kommer inte undan. Roland Barthes myntade ordet punctum i boken om fotografi, Det ljusa rummet. Punctum är den lilla detaljens tillfällighet som träffar. "Att ge exempel på punctum är därför på ett sätt att utlämna sig själv." I Thomas Wågströms bilder finns inte punctum. Varje bild är punctum. Han har skurit ut den, isolerat. Detaljerna myllrar inte, går inte att förlora sig i, vandra runt i. Han har kondenserat, vaskat prosan ur poesin. Kvar står dikten.
Agneta Klingspor / Fotografisk Tidskrift 1/2007
På jakt efter ny mening efter traumatisk förlust
Även Thomas Wågström utsätter sig i sin bok "Slaget noll". Han är visserligen medelålders men kan utan problem räknas till den nya fotografin. Han har bland annat gjort "Boxare" med text av Ernst Brunner som kom år 2000. Den nya fotoboken är dock ingen tematisk dokumentation eller bildjournalistik. Det är poetiska bilder som via renodling och symbolisk tyngd, påminner om en drömsekvens. Fotografierna är en serie yttre fragment från världen - texturer, tecken, landskaps- eller urbana utsnitt, porträtt och närbilder som hotar upplösas i ett oläsligt blurr. De förmedlar alla en inre stämning, insidan av ett subjekt med starka och sugande strömmar från det undermedvetna och förträngda. Lika fullt finns där en läsning som i grunden kan sägas vara allmängiltig. En mestadels ordlös känsla. Den är i grunden obehaglig men den är också uppfodrande, att inte väja utan att försöka greppa och begripa en verklighet bland väldigt många andra. Men lika fullt finns där ett igenkänningens eko, en sorts hemkomst i hur det är att vara människa.
Stefan Nilson / Nerikes Allehanda 071223
Observationer
Fotoböcker som konstverk
I den begränsade svenska utgivningen av fotoböcker kommer det varje år ut några titlar som är ganska fantastiska. Ändå
passerar de mest under kulturredaktionernas radar. Det är synd eftersom fotoböcker står i en egen och ofta överlägsen klass inom konstbokssegmentet, av det enkla skälet att få medier lämpar sig så bra för reproduktion som just fotografi. Inte helt sällan, när den grafiska formen går som hand i handske med innehållet, är fotoboken bättre - mer direkt drabbande - än en utställning. En sådan volym, där själva objektet boken blir ett konstverk, är Thomas Wågströms Observationer som kom ut tidigare i år. Poriga klippor, ett grått hav tillsammans med foton av prydligt sorterade föremål som krokar, lås och remmar, allt som en äldre man - fotografens morfar - kunnat tänkas spara i sin verkstad, skapar en karg helhet i svartvitt. Kompletterade med några handskrivna dagboksblad i faksimil som noterat förändringar i väder samt förbipasserande sjöfart bildar de en lågmäld berättelse om ett liv i skärgården. Allt inbundet mellan svarta papppärmar som påminner om en anteckningsbok modell äldre. Observationer med form av Greger Ulf Nilson fick - välförtjänt - pris av Svensk Bokkonst som en av årets snyggaste.Clemens Poellinger / Svenska Dagbladet 091127
Minnets skönhet i läderpärmar
Kultur. Det är nog en av årets vackraste böcker. Thomas Wågström heter fotografen, den allerstädes närvarande formgivaren vad gäller svenska och internationella fotoböcker heter Greger Ulf Nilson och själva boken "Observationer".
En loggbok med svarta läderpärmar och ett drygt dussin svartvita bilder.
Detaljskarpa, drömlikt komponerade, minnesfragment av barndomens somrar med mormor och morfar i Roslagens famn längst ut i en skärgård där vintern ströp förbindelserna över fjärdarna och där några dagbokssidor i faksimil berättar om alla de där dagarna som bildar det vi kallar livet.
En bit tross, en klippa av granit, en nyckel och ett ärgat lås till det förflutna, en fjärd som öppnar sig mot nästa ö, nästa generation.
I juni månad regnade det, när nyårsaftonen kommer är det hård kuling och Finlandsbåten passerar.
Det är 1967 och kvar finns nu, under ytan av dessa svartvita bilder, ett spår i minnets labyrint.
Just det. Mycket vackert.
Gunnar Bergdahl / Helsingborgs Dagblad 091130